I november tog Dilsa Demirbag-Sten emot KTH:s stora pris 2019 för att genom sitt arbete med Berättarministeriet verka för att barn i utsatta områden ska få tillgång till utbildning och kunskap.

Mina damer och herrar, låt mig berätta en historia om Louise Germain som var lärare på en grundskola i en liten ort, Mondovi (numera Dréan som ligger i norra Algeriet), under början av 1900-talet. Några av Monsieur Germans elever var fattiga och gick ofta hungriga på dagarna, som ni förstår hade de svårt att koncentrera sig på studierna. Men pojkarna var ändå lyckligt lottade att få gå i skolan alls, till skillnad från de flesta flickor.

Den 19 november 1957 fick Monsieur German ett brev från en av hans tidigare elever som löd:

Dear Monsieur Germain,

I let the commotion around me these days subside a bit before speaking to you from the bottom of my heart. I have just been given far too great an honour, one I neither sought nor solicited.

But when I heard the news, my first thought, after my mother, was of you. Without you, without the affectionate hand you extended to the small poor child that I was, without your teaching and example, none of all this would have happened.

I don’t make too much of this sort of honour. But at least it gives me the opportunity to tell you what you have been and still are for me, and to assure you that your efforts, your work, and the generous heart you put into it still live in one of your little schoolboys who, despite the years, has never stopped being your grateful pupil. I embrace you with all my heart.

Albert Camus

Brevet från den store författaren nådde Monsieur Germain kort efter att Camus tilldelats Nobelpriset i Litteratur.

Albert Camus föddes den 7 november 1913 i Algeriet, då en fransk koloni. Han var 11 månader då hans far och familjeförsörjaren omkom i strid under första världskriget. Hans mor, delvis döv och analfabet, fostrade sin son under extrem fattigdom och med knappt stöd av pojkens inte alltid vänliga farmoder. Det var i skolan som den unge Camus kunde skina och växa, tack vare uppmuntran och stödet från hans älskade lärare.

Louis German visste att utan utbildning och bildning blir människan kvar i den värld, i den kultur som hon råkade födas i. Han visste också att alla kan förändras och göra en resa utifrån sina egna förutsättningar och att denna kan bära långt – oavsett bakgrund. Han var en av de som insåg att man som barn och ung behöver hjälp för att kunna påbörja och genomföra en sådan resa, som går ut på att man odlar själens förmögenhet.

Historien om mänsklighetens framsteg och framgång är också en historia om utbildningsväsendet och lärarens roll. I Sverige har vi sedan några decennier tillbaka lagfäst att alla barn, oavsett föräldrarnas bakgrund, har rätt till en god och jämlik utbildning och skolan har ett uttalat kompensatoriskt uppdrag. Det speglar en både en människosyn och själva grunden för liberal demokratisk uppfattning om rättsstaten – lika inför lagen men också en rättvis fördelning av möjligheter och resurser.

Idag förmår inte den svenska skolan att uppfylla sitt kompensatoriska uppdrag. Det innebär att allt fler barn blir kedjade vid ett socialt arv och de förutsättningar de föddes in i. Det är ett underbetyg på vårt samhälle och rentav en fara för vår demokrati. Skolan ansvarar för kunskapsöverföringen i samhället, men också för fostran av den demokratiska medborgaren som med sitt intellekt, drivkraft och hårda arbete tar mänskligheten till nästa nivå.

Mänskligheten står inför stora utmaningar (klimathotet, sjukdomar och mycket annat) och den fria världen står på en allt skakigare grund där många känner sig övergivna av samhället. Vi vet inte var nästa Camus, Feynman eller Einstein kommer att födas eller växa upp. Camus som föddes i extrem fattigdom, lämnade efter sig storslagen litteratur. Idag är vi alla tacksamma för Louis Germans kärleksfulla, ansvarsfulla och uppmuntrande inställning till sina elever.

Alla barn föds lika vetgiriga, intelligenta och kapabla. Det de behöver är en vuxen, gärna fler, som speglar och påminner dem om detta genom sin färd i livet.

Vi kan inte alla vara en Louis German, Abram Bader eller Konstatinos Karatheodoris. Däremot kan vi alla bidra till och ta ansvar för att alla barn säkras en god och jämlik utbildning så att fler söker sig till exempelvis KTH. Vi kan alla i det enskilda mötet vara den vuxne som påminner det barnet som är utsatt, om att hon är klok, smart, begåvad och kapabel. Alla barn har rätt att veta vad världen och livet har att erbjuda.

Det gläder mig därför extra att KTH i motiveringen klokt belyser en likvärdig grundskolas betydelse för högre utbildning och forskning.

Mina damer och herrar, tack för en fantastisk kväll. Jag är djupt hedrat att tilldelas KTH:s Stora pris och ödmjuk inför listan av tidigare pristagare.

Dilsa Demirbag-Sten