Journalisten Ulf Wickbom har fortsatt att jobba med ord även efter pensionen. Som volontär på Berättarministeriet förenar han intresset för skrivande med sitt samhällsengagemang. Vi följde med honom på ett volontärpass i Södertälje.

 

Ulf Wickbom kliver in på Berättarministeriet i Södertälje och morsar genast på utbildningsledare Gia Arvanitopoulou. Ulf har blivit stammis och kommer till Berättarministeriet i snitt en gång i veckan för att vara med under aktiviteten med barnen. Gia minns att han var ivrig från första stund.

– Jag tror att du bokade in dig på sju pass direkt. Och att du under en onsdag kom både förmiddag och eftermiddag och däremellan passade du på att gå till badhuset och simma.

– Ja, jag fastnade direkt. Metoden som vi använder med barnen är så genomtänkt och volontäruppdraget är så tydligt så jag vet precis vad jag ska göra. Dessutom finns en frihet, man behöver inte binda upp sig. Men egentligen är jag ju bara här för att fylla manskvoten, lägger Ulf till och blinkar skämtsamt.

Stämningen är uppsluppen. Fler volontärer ansluter, hälsar och kramas. Karin Holmström är där för första gången och välkomnas av dem som redan är varma i volontärkläderna. Och visst ligger det något i det där med manskvoten. Runt bordet där det inledande volontärsamtalet äger rum sitter sju kvinnor och så Ulf. Ulf har som vanligt tagit tunnelbana och pendeltåg från Östermalm där han bor och åkt en dryg timme för att komma till Södertälje. I dag är det en årskurs 2 från Södertälje Friskola som ska vara med om ”Redaktör Schwartz bokutgivning” – en aktivitet där medarbetarna på bokförlaget Berättarministeriet behöver barnens hjälp att skriva en riktigt fantasifull berättelse och på så sätt göra chefen, den buttra redaktör Schwartz, nöjd.

Ulf är tidigt ute i butiken för utomjordingar som är det första som möter barnen när de kommer till Berättarministeriet.
– Barnen ska känna att de är efterlängtande, säger han innan han sätter på sig en tankeöverföringshjälm och vinkar till barnen genom skyltfönstret.

När övningen sätter igång märks det ännu tydligare att Ulf trivs bland barnen och att de trivs med honom. Han pratar och skojar, tar initiativ till spontana applåder och är nyfiken på barnens berättelser. Under den gemensamma övningen är han rösträknare, vilket betyder att han håller koll på rösterna när barnen röstar fram komponenterna i sin berättelse; huvudkaraktär, bästa kompis, miljö, högsta önskan och hinder. Sedan är det dags för individuellt skrivande och Ulf slår sig ner vid ett bord med fem barn tillsammans med volontären Christina Olmås Ahlin.

Vuxentätheten är viktig för att alla barn ska bli sedda. Barnen kring Ulf och Christinas bord kommer snabbt igång med skrivandet. Full koncentration råder. ”Vad bra det går hörrni!” utbrister Ulf.

– Jag tror att vi ofta underskattar betydelsen av att barn möter vuxna som tror på dem, vill dem väl och värderar deras fantasi. Jag minns själv hur viktigt det var att andra vuxna utanför familjen brydde sig om mig som liten. Det vill jag ge vidare till barnen som jag möter på Berättarministeriet, säger han. Även om mötet med barnen är det centrala för Ulf, ser han volontärskapet i ett större perspektiv.

Det är viktigt att synliggöra godhet i en värld där ondskan blir allt mer synlig. Jag tror att vi alla kan vara med och göra världen bättre. Och om vi ska prata lite högtidligt tror jag att det är viktigt att slå vakt om medborgarskapet. Vi människor är beroende av varandra. Ett starkt civilsamhälle är ovärderligt för oss alla.

Efter skrivandet vid småborden är det dags för barnen att återsamlas i den stora gruppen och läsa upp sina berättelser för varandra. Sedan är det dags att vinka av barnen och samlas runt kaffebordet för att reflektera kring dagens övning. Ulf gillar gemenskapen som uppstår bland volontärerna.

– Direkt när man kommer in här känner man: ”poff, vilken energi”. Det här är en professionell form av volontärskap och det blir en härlig arbetsgemenskap mellan oss. Jag är inte så bra på att umgås med människor, men jag gillar att göra saker tillsammans med andra.

När Ulf en kvart senare ska åka hemåt konstaterar han att det ännu en gång varit en bra dag på Berättarministeriet. Han känner att han åstadkommit något. Nu ska han vidare. Sagoberättande för de många barnbarnen, löpträning inför långdistanslopp och skrivande för tidningen Barometern tar också tid. Men att komma till Berättarministeriet är prioriterat.

– Jag gillar skapandeprocessen och att se barnens utveckling. Det vill jag inte vara utan.

/Text: Malina Abrahamsson Foto: Kate Gabor